Välkommen till Ljungby kommun

År 1961 - Restaurang Brunnsparken bjuder till bords

När det gamla Stadshotellet lades i aska i slutet av december 1960 förlorade Ljungby sitt huvudsakliga hotell och med det även de så kallade representationsvåningarna. Vart skulle man nu vända sig när staden fick fint besök för boende, mat och underhållning? Lösningen blev att det uppfördes en provisorisk restaurang i Brunnsparken som kom att användas under 4 år tills att det nya Stadshotellet Terraza slog upp sina portar hösten 1964.

Staden miste i och med branden på gamla Stadshotellet inte bara sitt hotell utan även ett kulturellt rum där okända och kända konstnärer och författare träffats. Hotellets innehavare Gösta och Märtha Wästlund hade ett stort konstintresse och följden blev att de frikostigt erbjöd sina rum åt konstnärer landet över. Med tiden fylldes hotellets korridorer, matsalar och rum med en imponerande samling konst.

År 1962 - Olle Rydells orkester

Ett namn som ständigt återkommer i Ljungbys musikliv är Rydell. Ljungbys första musikkår bildades redan 1880 men kåren upplöstes efter ett antal år. 1901 var det dags igen då Logen Ljung (IOGT-NTO-rörelsen) bildade musikkåren ”Lyran”, också här återfinns flertalet herrar med efternamnet Rydell.

I ”Boken om Ljungby” skriver Sölve Rydell en charmig berättelse om en av dessa:

”En varm sommardag ska musikkåren Lyran spela i Målaskog. De cyklar som vanligt dit med instrumenten fastklämda på pakethållaren, men en av basarna, den fryntlige Gustav Rydell kommer sent fram. Han hinner inte mer än ta loss instrumentet från pakethållaren och ställa sig i ledet förrän öppningsmarschen ljuder och de andra märker på en gång att det låter ovanligt svagt från bastuban. De sneglar oroligt på Gustav, undrar om han inte mår bra efter cyklingen; så tar stycket slut och tal ska hållas.

De ställer ifrån sig instrumenten. Gustavs bastuba står där, upp och ner, tryggt och fint på sin breda tratt och han nickar lugnande till kamraterna. Han mår bra, lugn bara, det ordnar sig.

Så ska de spela igen alla lyfter upp instrumenten. Gustav ser det inte själv för bastuban skymmer, men trumslagaren bakom honom står bättre till och börjar fnissa. För bakom honom i gräset ligger ett buckligt vitt paket med smörpapper runt och bredvid ligger en brunröd termos och skimrar i solen. Och när nästa stycke äntligen kommer igång är allt som vanligt igen, Gustav blåser så det står härliga till och gör sig mer än väl förtjänt av lite termoskaffe och några smörgåsar när de efteråt sitter i gräsbacken och ser ut över allt folk som vandrar omkring i sommarhagen…”

Lill-Olles ett givet inslag i Ljungby Folkets park

Den lokala dansorkestern Lill-Olles återkom ständigt i Ljungby Folkets Park och många läsare har säkert fina minnen om hur det svängde när det begav sig. Lill-Olles utvecklades med tiden via Lill-Olles Swänggäng till ett storband som flitigt anlitades i södra Sverige. Ur detta band föds ett nytt Ljungbyband ”Ljungby Jazz uti Baljan Boys” som spelar klassisk jazz blandat med egna kompositioner, allt kryddat med stora mått av glädje och humor. Bandet har också gett sig ut på åtskilliga världsturnéer genom tiderna till Kånna, Bolmsö och Vrå och ibland även utanför Moder Sveas gränser. Och Olle Rydell har spelat vidare på sin trumpet i olika konstellationer bl.a. i ortens kyrkor.

År 1963 - Kungliga Telegrafverket - från koppling till automatisering

Kungliga Telegrafverket eller Telegrafstationen som man också kallade det, låg på Kungsgatan 5 i Ljungby. Så här berättar Vania Danielsson och Karin Rydberg om hur det var att arbeta på telegrafstationen i Ljungby:

Vi var 14-15 år och som telegrambud skulle man var medhjälp till telegrafexpeditörerna men det huvudsakliga arbetet var att dela ut bud i ur och skur. Var avståndet mindre än 2 km så var det vanlig utdelning med cykel eller till fots. Var det över 2 km fick man beställa extrabud och betala en slant för att få det utburet.

Ingången till Telegrafstationen var i den port som idag används av Kungsgatans förskola. En trappa upp till vänster låg Telegrafstationen, första rummet var reparatörernas verkstad. Reparatörerna ansvarade för att alla ledningar, växlar och telefonkiosker ute i staden fungerade. De tog också hand om abonnentfel. När du passerat verkstaden kom du till telefonistsalen. Här satt ”Lokalen” och ”Riksen” som vi kallade det, som kopplades lokalsamtal respektive rikssamtal.

På tredje våningen fanns expeditionen med luckan där kunden uträttade sina ärenden till en expeditör, det kunde vara att betala räkningar, lämna telegram eller beställa abonnemang. På våning tre fanns också personalmatsalen och ”Telegrafen” som skickade och tog emot telegram som bars ut av telegrambuden.

När man beställde ett telegram gick man till telegrafstationen. Man bestämde hur utseendet på telegrammet skulle vara, det fanns speciella tryck som passade för olika högtider osv. När man bestämt texten sände expeditören denna på teletapen (senare teleprinter) och den mottagande telestationen skrev ut texten på det telegram man valt. Varje ord i telegrammet kostade 10 öre.

”Lokalen”

Så småningom blev Vania och Karin lokaltelefonister. När man jobbade på ”Lokalen” kopplade vi lokalsamtal till området som idag är Ljungby kommun, men även Traryd, Strömsnäsbruk och Göteryd tillhörde vårt område. Vi skrev kort på alla samtalsbeställningar som begärdes. Alla orter hade förkortningar som vi helst skulle kunna som ett rinnande vatten, de flesta sitter i minnet ännu. Beställaren kunde beställa sitt samtal i perioder. En period var tre minuter, när två minuter passerat gick telefonisten in och förvarnade att perioden snart var slut.

”Riksen”

När man arbetat ytterligare en tid lärde man upp sig till rikstelefonist och fick då koppla även rikssamtal. Det var bara rikstelefonisterna som jobbade natt eftersom man var ensam och var tvungen att klara att koppla både lokalsamtal och rikssamtal. Beställde någon ett utlandssamtal vidarebefordrades detta till någon av de större städerna.

Vi var ett 50-tal anställda på Telegrafstationen och vi yngre fick inte dua de äldre arbetskamraterna. Vi fick naturligtvis inte heller dua våra kunder. Telefonisternas arbetslag kallades vaktlag. Vaktföreståndaren kunde obemärkt gå in och lyssna på hur telefonisterna skötte sig. Det var förbjudet att tjuvlyssna på kundernas samtal och för det man kunde höra under arbetets gång gällde sträng sekretess.

En speciell julinatt 1953

Enligt schemat skulle Karin ha arbetat den ödesdigra julinatten 1953 då stora delar av Ljungby centrum eldhärjades men hon bytte skift och påbörjade sin semester lite tidigare än planerat. Vania som på den tiden bodde intill Tages Livs vaknade av oljud på Bolmstadvägen och hörde hur brandlarmet ljöd hos grannen och brandsoldaten Holmkvist. Att brandlarmet gick var i sig inget ovanligt och därför fäste hon ingen större notis om detta utan somnade om.

Nere på Telegrafstationen var det hett om öronen, bokstavligt talat. Blöta handdukar sattes upp mot fönstren för att stänga ute värmen. Branden spred sig från Stora Torget och Föreningsgatan mot Kungsgatan och snart var den mycket nära, bara tvärs över gatan. Telegrafkommissarien Stella Berndtsson kallades in för att ta hand om värdefulla handlingar om uti fall branden skulle sprida sig. När Vania och Karin återvände till jobbet sa man att det var Växjö brandkår som räddat Kungsgatan med sin moderna skumsläckning. Synen man möttes av från Telegrafstationens fönster var chockartad.

Automatisering av växeln

Från och med 1963 automatiserades växeln och verksamheten förändrades i grunden. Mycket personal blev övertalig och några antog erbjudande om arbete på andra orter. Verksamheten i Ljungby flyttades till Föreningsgatan och reparatörerna hystes in på Norra Torggatan .

Mycket trevlig arbetsplats

Vania och Karin minns allt kul de gjorde med sina kollegor. Det blev många möhippor, födelsedagar, luciafester och många glada skratt. ”Ibland funderade vi på hur framtidens telefoner skulle fungera. Vi brukade säga till varandra: att när vi blir gamla då kan man nog se den man ringer till…”

År 1964 - Kronoskogsbadet ett år efter invigningen

År 1964 hade Ljungby haft sitt friluftsbad i ett år. Tidigare lärde sig barnen simma vid Kallbadhuset intill Hembygdsparken, en annan oas i tillvaron från en annan tid, till synes långt ifrån dagens säkerhetstänkande. Naturligtvis var man rädd om sina barn även på Kallbadhusets tid, inte tal om något annat, men man tänkte nog annorlunda.

Så här beskriver Bertil Fagerberg verksamheten vid Kallbadhuset i boken ”Ljungby – Köping, Stad, Storkommun, utgiven 1974. ”I gamla Kallbadhuset avlades för övrigt många prov för simmagistern och kandidaten och även hade man flera simtävlingar i den på den tiden badvänliga Lagan. Det kunde vara besvärligt med länsarna, som var utlagda i vattnet på 20- och 30-talet omfattande timmerflottningen, men det hade sin stora tjusning att få tag på en stock, grensla den och sedan paddla sig fram med händerna.”

År 1965 - Nytt centrum klart

Den stora stadsbranden 1953 som ödelade mer än två kvarter är naturligtvis den största anledningen till att centrum fick ett helt nytt utseende. Staden hade också drabbats av en del mindre bränder under mitten av 1900- talet då bl.a. lasarettets läkarbostad och Nya hotellet vid Storgatan - Märta Ljungbergsvägen brann ned. 1960 var det dags igen och denna gång tog lågorna även Stora hotellet, som låg där hotell Terraza ligger idag fast med framsidan ut mot Järnvägsparken. Hade inte hotellet gått upp i rök så hade det med största sannolikhet ändå varit borta idag då beslut om rivning redan var fattat.

Efter att bränderna härjat kring Stora Torget återstod ett litet tag ”Sagabiografen” som låg intill det forna Stadshotellets trädgård, det tornförsedda Fogelbergska huset och ett av de stora vita stenhusen som bildade torgets fond men snart togs även dessa hus bort, nu med grävskopornas hjälp.

Ljungby är idag ett typexempel på hur man rev vackra och välbyggda hus för att ge plats för "framtidens" varuhus med tillhörande parkeringar. Samtidigt drabbades ju Ljungby av en av de sista stora stadsbränderna i Sverige. Hotell Terraza motsvarar 1960-talets strikt avskalade arkitektur men man lade ned mycket pengar på en exklusiv fasadavtäckning och även eleganta fönsterlösningar.

Ljungby byggde högt för att markera status och det var nog även ett sätt att demonstrera för Växjö om samhällets starka tillväxt. I Växjö fick man nämligen inte bygga högre än 3 våningar plus indragen vind i centrum. Numera har ”Terrazahuset” blivit ett modernt Ljungbymonument som faktiskt har höga arkitekturhistoriska värden, en stadssiluett klädd i marmor.