Välkommen till Ljungby kommun

År 1940 - Ljungby i andra världskrigets skugga

Andra världskriget har gjort många avtryck i kommunarkivens handlingar. Särskilda nämnder bildades i kommunerna för att ta hand om behovet av hjälp med försvar och försörjning. Större kommuner bildade egna kristidsnämnder och mindre gick samman till ett kristidsförbund.

Kristidsnämndens uppgift var att på olika sätt underlätta befolkningens försörjning. Under andra världskriget reglerades i stort sett all handel genom ett tilldelningssystem av personkort och ransoneringskuponger och kanske är det i första hand i samband med denna hantering kristidsnämnderna gått till historien.

För att få köpa varor i en affär måste kunden lämna ett bestämt antal ransoneringskuponger och för att få ut dessa kuponger från kristidsnämnden skulle personkort uppvisas. På inköpskortet till höger står följande ”Varje kupong gäller för den varumängd och under den tid som kungöres i radio eller press. Lös kupong till detta kort gäller ej. Kortet får ej överlåtas. Missbruk medför straffpåföljd”. Många bytte kuponger fast det var förbjudet.

Uppfinningsrikedomen var stor när hungern stod på bordet och många överträdelser mot ransoneringsbestämmelserna anmäldes landet runt.

I kristidsnämndens arkiv i Ljungby stad finns alla stadens bagerier, kaféer och matställen förtecknade tillsammans med uppgift på hur mycket ransonerade varor som använts i produktionen. I utdraget ovan står hur mycket smör, kryddor, ost och ägg. Mjölkbaren på Smedjegatan 3 i Ljungby använde under åren 1939-1941. Boken innehåller uppgifter om ett 30-tal kaféer, bagerier, pensionat och matserveringar i Ljungby under åren 1939-1941, ur Ljungby kristidsnämnds arkiv. Andra exempel på nämnder som bildades med anledning av krigshotet var Familjebidragsnämnd och Luftskydds- och civilförsvarsnämnden.

Kommunarkivet innehåller också ett 60-tal föreningsarkiv och i samtliga som var verksamma under krigsåren finns det spår av pågående världskrig mest tydligt blir det i Landstormskvinnornas arkiv (Lottakåren). I årsberättelsen för arbetsåret 1939-1940 står följande om Lottornas betydande arbete för Finlandshjälpen "Lottakårens klädinsamling för Finland omfattades med stort intresse, ej blott av Lottorna själva utan av affärsmän och enskilda givare så att sändningen kom att innehålla pälsar, skinntröjor, kjolar, kappor, underkläder av ylle, skor, strumpor, muddar, koftor, jumpers, klänningar, sportdräkter, filtar, lakan och täcken".

År 1941 - Finska krigsbarn kommer till Ljungby

Endast tre månader efter andra världskrigets utbrott befann sig vårt grannland Finland i krig med Sovjetunionen. Länderna hade tidigare ingått en så kallad nonaggressionspakt. En incident i ryska byn Mainila belägen nära finska gränsen skulle snart förändrade allt. Här dödades fyra ryska soldater och Sovjetunionen påstod att det var den finska armén som öppnat artillerield. Senare har man kunnat konstatera att händelseförloppet iscensatts för att ge Sovjet en förevändning att startat kriget.

Att alla är förlorare i krig är ett påstående som är svårt att säga emot men kanske de som förlorar allra mest ändå är barnen. Under åren 1939-1945 kom drygt 70 000 finska barn till Sverige. En del kom till kärleksfulla hem medan andra fick slita hårt. Tanken var att barnen snart skulle återvända till sitt hemland men förhållandena där var svåra efter kriget och många barn kom att stanna kvar länge eller för alltid i Sverige. Svenskan som från början varit obegriplig blev med tiden det nya språket och istället glömdes finskan bort vilket gjorde det svårt att kommunicera med familjen i hemlandet.

I Ljungby Landstormskvinnors årsberättelse för arbetsåret 1940 – 1941 står följande: ”90 finska krigsbarn som skulle placeras i närheten av Ljungby avhämtades i Stockholm av 9 stycken lottor”. Det står också att ”till finska krigsbarn som kommit till Sverige har kåren hopsamlat och avsänt 2 stora paketsändningar kläder av alla slag”.

Arkiven efter hjälporganisationerna ”Centrala Finlandshjälpen” och ”Hjälpkommittén för Finlandsbarn” finns förvarade på Riksarkivet i Stockholm. Materialet innehåller bland annat registerkort med personuppgifter, avrese-och ankomstdatum mm, färdsedlar, hälsokort och översättningar av brev från förälder i Finland till de svenska fosterföräldrarna. Det senare syddes ofta in i barnens kläder.

År 1942 - Marknadsdag på Stora Torget

Ljungby marknad på Stora Torget våren 1942. Bakom marknadsstånden ses dåvarande byggnader runt torget från vänster i bild Stadshotellet, Sagabiografens portal och tornhuset med Fogelbergs damekipering, idag ligger hotell Terraza och köpcentret Månen på denna plats. Foto: Hertzbergs foto

Vår, sommar och höst har det hållits marknad i Ljungby sedan mycket långt tillbaka. Rune Andersson, känd för många i Ljungby som innehavare av Thunbergs konfektionsaffär belägen på Smedjegatan 3 i f.d. Mjölkbarens lokaler berättar om 1940-talets marknader på följande sätt. "Stora Torget var fullt med torgvagnar, där fanns borstbindare Loby, karamellkokerskor som Sara Krok från Ljungby och Karamell-Anna från Markaryd, flera av stadens charkuterister och en och annan slaktare från landsbygden, fiskhandlare, frukthandlare, vävare och diverse andra hantverkare och gårdfarihandlare."

På höstmarknaderna var tillgången på bär mycket stor, många människor försökte tjäna en extra slant inte minst under krigsåren. Det var också vanligt att nyheter visades upp på marknadsdagar eller i samband med andra tillställningar där mycket folk var i rörelse. Ett exempel på detta var demonstration av hur snabbt man kunde plocka isär och sedan sätta ihop en motor av märket Ford, det tog cirka en timme.

För barnen var det främst de hela raderna med godisstånd som hägrade, polkagrisar, slickepinnar, traditionellt marknadsgodis eller kanske en korv i bara papper med eller utan senap.

En annan marknad som fortfarande pågick under 1940-talet och även in på 1950-talet var kreatursmarknaden. Platsen för denna marknad var intill Gängesvägen mellan nuvarande Granngården och f.d. Hammarskolans lokaler. Här såldes förutom hästar och nötkreatur även jordbruksmaskiner och vagnar. I kommunarkivet finns inga fotografier från kreatursmarknaden i Ljungby om någon som läser detta har bilder hör gärna av er till arkivet.

År 1943 - Frälsningsarméns orkester

År 1943 när fotograf Hertzberg fångat frälsningsarméns orkester i sin kamera var rörelsen väl etablerad med livlig och välbesökt mötesverksamhet men så har inte alltid varit fallet. Ljungbys mest anlitade lokalhistoriske föreläsare under 1970- och 80-talen Carl Romberg skriver följande om frälsningsarméns första tid i Ljungby

”Min första kontakt med Frälsningsarmén skedde vid vårt köksbord år låt oss säga 1917. Hon (frälsningssoldaten) kom en kväll med en grön sångbok och det sjöngs kring bordet. Vi syskon besökte ofta Frälsningsarmén med mor och far. Det var alltid festligt och glatt med ljus och sång.

Det var så tidigt som 1890 som Frälsningsarmén kom till Ljungby den 2 februari. Det var tre modiga kvinnor som steg av den smalspåriga järnvägen på Ljungby station. Det var Kapten K. Pettersson och Löjtnanterna Anna Tell och Nyström. De måste ha väckt stor nyfikenhet bland folket i Ljungby när de steg av med gitarrer och i uniform och annan utrustning kanske t.o.m. en fana. Man hade ju inte sett någon frälsningssoldat tidigare möjligen hört talas om. Man måste tänka att det endast förflutit 10 år sedan Fröken Ouchterlony började i Värnamo.

Och hur svårt det måste ha varit att starta! Ingen lokal, ingen telefon och ingen tidning. Jag undrar vad som var det första man gjorde när man kom hit. Det var ju mitt i vintern så man kunde inte ställa sig på torget och påkalla uppmärksamhet.

Att skaffa lokal var naturligtvis det första och man hyrde in sig i missionshuset som jag tror låg på Bolmstadsvägen på den tiden. Så under åren 1892-93 fick man en lokal hos murare Sjögren, ett vanligt boningsrum utan plattform(scen) och riktiga bänkar men 1893 byggde kopparslagare Eriksson ett hus i kvarteret som kallades Jerusalem och där fick man en lokal med plattform och övrig utrustning och här höll man till år 1900 då hela lokalen brann ned. Nu byggde man en egen lokal på Norra Torggatan 5 och söndagen före jul år 1900 flyttade man in.”

Carl Romberg ger oss många intressanta upplysningar i sin text men också en del ny frågor. Låg första missionshuset i Ljungby på Bolmstadsvägen och kvarteret som i folkmun kallades Jerusalem ska ha legat vid Föreningsgatan, någon som vet mer om ursprunget till namnet?

År 1944 - Janssons handelsträdgård mitt i staden

På våren fylldes växthusen med pingstliljor, påskliljor, lövkojor och tulpaner

Janssons handelsträdgård på Drottninggatan 6 i Ljungby grundades 1915 av Karl Alrik Jansson som närmast kom från Gåvetorp Säteri i Alvesta där han varit trädgårdsmästare till yrket. Sonen Thorvald tog över 1945 och drev Trädgårdsmästeriet vidare med sin fru Kerstin till mitten av 1970-talet. Butik fanns det både på Drottninggatan och på Kungsgatan. Till en början låg butiken på Kungsgatan på nr 10 men flyttade sedan över till andra sidan gatan till Kungsgatan 5 (Eriks Speceriers före detta lokal).

Thorvalds brorsdotter Anna-Karin Jansson berättar ”På handelsträdgården fanns ett 20-tal växthus med allt du kan tänka dig av krukväxter och lökväxter innehållet växlade allt efter årstidernas gång. På våren fylldes växthusen med pingstliljor, påskliljor, lövkojor och tulpaner. Det doftade gott och var fantastiskt vacker., På de färgsprakande frilanden kunde man plocka snittblommor till buketter och kransar, på höstarna var de fulla av till exempel dahlior.

Vid juletid var det hektiskt, hela arbetsstyrkan var involverade i att göra julgrupper som till stor del kördes ut med bud. Vi arbetade långt in på nätterna de sista dagarna innan jul ibland till tre-fyra på morgonen. Det var jobbigt men samtidigt mycket roligt, nu i efter hand skulle jag verkligen inte vilja vara utan det.

På lördagarna arbetade industrierna till kl. 13 och affärerna var öppna till kl. 16 för att alla skulle hinna göra sina inköp. I hemmen skulle det stå något på borden till helgen och det vanliga var att de kom till oss och köpte tre cyklamen och lite grönt, kostnaden var 1,75kr. Något annat jag minns var hur farbror Thorvald textade banden till sorgekransarna för hand.”

År 1945-Telefonen är arbetsförmedlingens främste medhjälpare

Under 1920- och 1930-talen kunde den som var arbetslös få hjälp till olika sorters beredskapsarbeten och nödarbeten av kommunernas arbetslöshetskommittéer och så var det även i Ljungby. År 1940 förstatligades de arbetsmarknadspolitiska insatserna. I Ljungby anställdes föreståndaren Vilhelm Karlsson som bedrev verksamheten först på egen hand på Norra järnvägsgatan.

Det var många som tog chansen att få hjälp med att söka ett arbete och i boken ”Sveriges städer och samhällen jämte landsbygd, Kronobergs län och Kalmar län” skriven 1947 står följande om arbetsförmedlingen i Ljungby ”På vårsidan 1943 anställdes en kvinnlig assistent på förmedlingen och därmed menade man att arbetsförmedlingen fått sin ”personalfråga” slutligen löst. Så var emellertid inte fallet. Vid nyåret 1945 inrättades en särskild expedition för kvinnlig förmedling och i mars måste ytterligare en tjänsteman på manliga avdelningen anställas.”

Tydligen fanns det en särskild avdelning för kvinnlig förmedling och på liknande sätt särskilde man de arbetssökande av utländsk härkomst. ”Till den omkringliggande traktens torvindustri anskaffades bland andra flera hundra utländska flyktingar representerande ett 20-tal olika nationer och detta nödvändiggjorde att en särskild utlänningsförmedling måste inrättas.” Detta kontor sköttes av utlänningsassistent Berndt Hasselroth och låg också på Norra Järnvägsgatan.

Arbetsförmedlingens arbete utvecklades snabbt under kort tid. År 1939 förmedlades 266 platser, år 1943 inte mindre än 3 875 platser och år 1945 tillsattes 5 970 platser.

Telefonen var dåtidens snabbaste kommunikationsmedel, att den spelade en stor roll i arbetet förstår man av följande rader: ”Telefonen är arbetsförmedlingens främste medhjälpare och Ljungbykontorets apparater äro hårt belastade. I staden finns numera ingen annan institution eller företag till vilka telefonstationen förmedlar tillnärmelsevis så många lokala och interurbana samtal som till arbetsförmedlingen.”